Frågor och svar

 

Vad är plan- och bygglagen?

I lagförslaget föreslås det att en ny plan- och bygglag stiftas. Den ska ersätta den nuvarande markanvändnings och bygglagen. Lagen är mycket betydande för hela samhället, eftersom den under de kommande årtiondena styr hur vi i Finland bygger och hur användningen av våra områden planeras.

Varför ska markanvändnings- och bygglagen revideras?

Markanvändnings- och bygglagen trädde i kraft vid ingången av 2000. Världen omkring oss har förändrats mycket under de senaste 20 åren. Lagen revideras för att svara mot nuvarande och framför allt kommande behov i vårt samhälle.

Utöver att innehållet ses över omarbetas också lagens struktur. Den nuvarande lagens tydlighet och enhetlighet har lidit när lagen under årens lopp har ändrats. Uppemot två tredjedelar av lagens drygt 300 paragrafer har ändrats, lagts till eller upphävts. Det har gjorts många utredningar om hur lagen fungerar och hur den tillämpas. Syftet med totalreformen är också att förtydliga lagen.

Vilka är lagreformens mål?

I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering (2019) hör till de huvudsakliga målen med reformen av markanvändnings- och bygglagen

Varför ändras lagens namn?

Av tydlighetsskäl har det ansetts vara bra att den nya lagen även till sitt namn särskiljs från sina föregångare, det vill säga 1958 års byggnadslag och 2000 års markanvändnings- och bygglag.

Som arbetsnamn för den nya lagen har man använt plan- och bygglagen, och även i den proposition som sändes för utlåtande föreslås detta som den nya lagens namn.

Hur framskrider reformen?

Miljöministeriets förslag till regeringens proposition med förslag till en ny plan- och bygglag sändes på remiss den 27 september 2021 och utlåtanden begärs senast den 7 december 2021. Remissbehandlingen är öppen för alla.

Ett sammandrag av utlåtandena publiceras på de webbsidor som gäller reformen. Regeringens proposition med förslag till lagen finslipas på basis av utlåtandena.

Eftersom lagen påverkar kommunernas verksamhet, behandlas lagförslaget i delegationen för kommunal ekonomi och förvaltning. Lagförslaget notifieras också i enlighet med EU-förfarandena.

När regeringens proposition med förslag till ny lag har godkänts vid statsrådets allmänna sammanträde, överlämnas lagförslaget till riksdagen för behandling.

När träder den nya lagen i kraft?

Enligt nuvarande uppskattning kunde lagen träda i kraft år 2024, men detta beror på tidtabellerna för den fortsatta behandlingen av lagförslaget. I lagen ingår ett flertal övergångsbestämmelser som fastställer när olika ändringar i praktiken träder i kraft.

Hur har reformen beretts?

Lagreformen har beretts i drygt fyra år under ledning av miljöministeriet, öppet i samarbete med intressentgrupper. Sammanlagt har över 250 personer deltagit aktivt i beredningen.

Den parlamentariska gruppen för uppföljning har sammanträtt 15 gånger sedan april 2018. Miljö- och klimatminister Krista Mikkonen har varit ordförande för gruppen. I gruppen finns en medlem från varje riksdagsparti. Gruppen har tagit ställning till de huvudsakliga riktlinjerna, utvärderat beredningsarbetet och främjat växelverkan mellan politiska aktörer.

Arbetsgruppen för uppföljning har sammanträtt 37 gånger sedan april 2018. Överdirektör Teppo Lehtinen från miljöministeriet har varit ordförande för arbetsgruppen. Gruppen har samordnat lagprojektet, bland annat sammanjämkat de olika delområdena och tidtabellerna samt svarat för konsekvensbedömningen. Arbetet har stötts av sektionerna för områdesanvändning, byggande, genomförande av planer, gränssnitt, deltagande och digitalisering.

Forumet för intressegrupper har sammanträtt 11 gånger sedan maj 2018. Professor Ari Ekroos från Aalto-universitetet har varit ordförande för forumet. I forumet har deltagit omkring 100 centrala aktörer med tanke på reformen, och dess målsättning är att säkerställa en öppen växelverkan och förmedla sakkunskap.

Dessutom har en separat ministergrupp för uppföljning sedan hösten 2020 sammanträtt 12 gånger för att diskutera lagens innehåll. Miljö- och klimatminister Krista Mikkonen har varit ordförande för gruppen.

Mötespromemoriorna finns i statsrådets projektinformationstjänst Hankeikkuna.

Respons har också insamlats skriftligen redan före remissrundan. De preliminära utkasten till paragrafer om ansvaret och tillstånden gällande byggande samt om byggnadstillsyn och områdesanvändning har sänts ut för kommentarer. Dessutom var utkastet till förordning om klimatdeklaration av byggnader och den anvisning om metoden för beräkning av byggnaders klimatavtryck som stöder deklarationen på remiss i juni–augusti 2021.

Ytterligare information om beredningen finns på lagreformens webbplats.

Vilket kunskapsunderlag stöder sig reformen på?

Som underlag för reformen och till stöd för beredningen har det genomförts flera utvärderingar, utredningar och undersökningar, såväl innan det officiella reformarbetet inleddes som under det.

Den omfattande utvärdering av markanvändnings- och bygglagen som färdigställdes 2014, det diskussionspapper om riktlinjerna för reformen som färdigställdes 2018 samt övriga handlingar från förberedelseskedet finns på miljöministeriets webbsidor.

Utredningarna och konsekvensbedömningarna från tiden för det officiella beredningsarbetet finns på lagreformens webbplats.

Varför sänds lagförslaget för utlåtande som miljöministeriets förslag?

Miljöministeriet har berett lagreformen öppet och i samarbete med intressentgrupper de senaste fyra åren. Vid beredningen har man beaktats riktlinjerna om reformen i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering.

Lagreformens arbetsgrupp har åren 2018–2021 sammanträtt sammanlagt 37 gånger. Arbetsgruppen nådde inte ett gemensamt förslag i fråga om alla behandlade ärenden, och till vissa av ministeriets förslag inlämnades avvikande åsikter.

Regeringens ministergrupp för uppföljning av lagberedningen började behandla lagreformen hösten 2019. Vid de politiska diskussionerna kom man sommaren 2021 till slutsatsen att lagförslaget sänds för utlåtande som ministeriets förslag.

Arbetsgruppens medlemmar har getts möjlighet att ta ställning till lagutkastet skriftligen redan på förhand, och dessa skriftliga synpunkter har bifogats det material som sänts för utlåtande.

Man beslutade sig för att sända lagförslaget för utlåtande redan nu, så att den viktiga lagreformen kan framskrida. Remissrundan varar i tio veckor och är öppen för alla. Över utlåtandena publiceras ett sammandrag på lagreformens webbsidor, och de beaktas vid den fortsatta beredningen av lagförslaget.

Hur stöder lagen uppnåendet av klimatneutralitetsmålet?

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Marins regering (2019) ska Finland vara klimatneutralt 2035 och uppvisa negativa koldioxidutsläpp kort därefter. Detta ska uppnås genom att påskynda åtgärder som minskar utsläppen och genom att stärka kolsänkorna. Det viktigaste målet för totalreformen av markanvändnings- och bygglagen är att säkerställa att vår byggda miljö stöder uppnåendet av klimatneutralitetsmålet.

Enligt lagförslaget ska begränsningen av och anpassningen till klimatförändringen beaktas vid all planläggning, allt byggande och allt upprätthållande av byggnadsbeståndet.

En begränsning av klimatförändringen ska främjas vid planläggning genom att man stärker en sammanhållen bebyggelsestruktur i synnerhet i stadsregioner samt styr till utnyttjande av den befintliga infrastrukturen. Genom planläggningen ska man också skapa förutsättningar för koldioxidsnål trafik samt förnybara och koldioxidsnåla energiformer, såsom solenergi och vindkraft. Tryggandet av naturens mångfald, kulturmiljöer och världsarvsobjekt ska beaktas i alla planer.

Kvaliteten på byggandet ska förbättras genom att man förebygger eventuella problem. I lagen satsas också till exempel på koldioxidsnålt byggande och cirkulär ekonomi, en förlängning av byggnaders livscykel samt en hållbar stadsutveckling.

Byggandet och planläggningen övergår till den digitala åldern, när planer och bygglov utarbetas i elektronisk och nationellt interoperabel form. Uppgifter som är lättillgängliga och lätta att använda stöder beräkningen av klimatpåverkan i fråga om byggande, boende och områdesanvändning och det beslutsfattande som hänger samman med dem.

Den byggda miljöns roll vid uppnåendet av klimatmålen är mycket betydande, eftersom byggnader och byggande orsakar ungefär en tredjedel av Finlands utsläpp av växthusgaser, och de förbrukar en betydande mängd energi och råvaror. Lösningarna inom byggande och planläggning har effekter långt i framtiden.

Hur stärker lagen naturens mångfald?

Ett av lagens huvudsakliga mål är att stärka naturens mångfald, och detta ska i fortsättningen beaktas vid såväl planläggning som byggande.

Tryggandet av naturens mångfald ska i fortsättningen ingå i de kvalitativa kraven på alla plannivåer, det vill säga att det ska beaktas vid bedömningen av planernas lagenlighet. Särskilt satsas på kontinuiteten för grönområden och kopplingarna mellan dem, så att organismer kan förflytta sig från ett område till ett annat.

Kommunerna i Finlands största stadsregioner ska planera användningen av sina områden tillsammans genom att utarbeta en stadsregionplan. Behandlingen av grönstrukturen i stadsregionplanen och landskapsplanerna ska stödja bevarandet och utvecklandet av nätverken av grön- och rekreationsområden och kopplingarna mellan dem, vilket är ägnat att stärka såväl naturens mångfald som rekreationsmöjligheterna.

Lagen inför principerna för koldioxidsnålhet och cirkulär ekonomi i byggandet samt främjar kvaliteten på byggandet och ökar byggnadernas anpassningsbarhet och livslängd och möjligheterna att reparera dem. Genom lagen skapas förutsättningar för att bygg- och rivningsmaterial hålls i omlopp så länge som möjligt. Detta minskar förbrukningen av naturresurser, vilket spar på den orörda naturen och förebygger förlust av biologisk mångfald.

Hur förbättrar lagen kvaliteten på byggandet?

Man satsar på kvaliteten på byggandet på många sätt. Målet är framför allt att förebygga eventuella kvalitetsproblem redan på förhand.

I fortsättningen ansvarar den huvudansvariga genomföraren för byggprojektet, och för byggprojekt föreskrivs om en fem års ansvarstid. För byggprojektets parter föreskrivs en skyldighet att samarbeta och utbyta information. Den som påbörjar ett projekt ska säkerställa att tidtabellen för planeringen och genomförandet av projektet är tillräcklig och genomförbar.

Uppgifterna om byggande och planläggning blir högklassigare och mer tillgängliga i och med den nya lagen, när till exempel planerna och byggloven utarbetas i elektronisk och nationellt interoperabel form. Detta har positiva följder för planering, byggande underhåll och reparation under användningen samt slutligen rivningen av byggnader.

Målet är också att byggnadstillsynernas kompetens ska kunna utnyttjas effektivare av alla kommuner.

Hur främjar lagen digitaliseringen av den byggda miljön?

Digitaliseringen framskrider snabbt inom företagen, staten och kommunerna – också inom byggande och planläggning. I lagen införs för första gången bestämmelser om att planerna utarbetas i form av en informationsmodell och att byggloven behandlas på basis av en informationsmodell. De beslut som hänger samman med planer och bygglov ska i fortsättningen utarbetas i elektronisk och nationellt interoperabel form och sändas till det datasystem för den byggda miljön som är under beredning.

Detta gagnar både arbetet för enskilda aktörer, såsom projekterare, byggherrar och ägare, som hela samhället i gemen. Från behandlingen av uppgifter frigörs resurser för andra uppgifter, och data behöver inte förmedlas till flera olika ställen. Interoperabla elektroniska uppgifter främjar också beräkningen av klimatpåverkan, uppföljningen av samhällsutvecklingen och utvecklingen av marknaden för cirkulär ekonomi. Dataskyddet och datasäkerheten säkerställs i reformen.

Lagen säkerställer alltså framför allt att den byggda miljöns digitala utveckling sker inom en gemensam ram, att utvecklingen går i rätt riktning och att alla hålls med i den.

I framtiden kan ägaren till en byggnad vid behov också upprätthålla byggnadens elektroniska bruks- och underhållsanvisningar.

Hur beaktar lagen samernas rättigheter?

Ställningen för vårt enda urfolk förbättras när i lagen inskrivs en skyldighet att vid planläggning och byggande beakta samernas rätt att bevara och utveckla sin kultur samt att utöva sina traditionella näringar.

Det ska fästas särskild vikt vid samernas rätt att bevara och utveckla sin kultur samt att utöva sina traditionella näringar när man planerar områdesanvändning som utsträcker sig till eller har konsekvenser för samernas hembygdsområde. Till exempel när en plan utarbetas ska man således finna en lösning som med beaktande av planens mål och andra bestämmelser om planeringen av områdesanvändningen så bra som möjligt stöder och främjar tillgodoseendet av de rättigheter som tillkommer samerna och som tryggas i grundlagen.

Lagen ska även innehålla bestämmelser om ett förbud mot försämring. En plan som utsträcker sig till eller har konsekvenser för samernas hembygdsområde ska inte i mer än ringa utsträckning få försämra samernas rätt att bevara och utveckla sin kultur samt att utöva sina traditionella näringar.

Hur påverkar lagen planläggningen?

Avsikten är att systemet för planering av områdesanvändningen ska förtydligas, uppdateras och förenklas samt att den översiktliga planläggningen ska utvecklas i en mer strategisk riktning. I reformen har man klargjort plannivåernas roller och de frågor som ska lösas i dem.

Till följd av att man lättat upp datainnehållet i planläggningen kan de digitala planuppgifterna i fortsättningen effektivt utnyttjas av samhället. Vid planläggningen beaktas bekämpningen av klimatförändringen, tryggandet av naturens mångfald samt digitaliseringen bättre än tidigare.

Flexibiliteten vid planläggning ökas genom möjligheten att utarbeta en generalplan och en detaljplan samtidigt.

Kraven på planernas innehåll i den gällande lagen ersätts med kvalitativa krav. Till lagen fogas en bestämmelse om rätten för en kommunmedlem att komma med ett initiativ till utarbetande av en detaljplan till kommunen.

Hur ändras landskapsplanen?

Landskapsplanen omformas till en mer strategisk plan över områdesanvändningen. Den ska ange den långsiktiga utveckling som eftersträvas i landskapet och skapa förutsättningar för en hållbar utveckling av landskapets områdesanvändning och regionstruktur.

Landskapsplanen ska innehålla

  • principer för utvecklingen i fråga om landskapets regionstruktur,
  • principer för utvecklingen av trafiksystemet och trafiknätet på riksnivå och landskapsnivå, samt
  • principer för utvecklingen av landskapets grönstruktur.

Också planens rättsliga verkningar ska i fortsättningen endast gälla regionstrukturen, trafiken och grönstrukturen. Planen kan också innehålla annat som behövs med tanke på utvecklingen av landskapet, men detta har inga rättsverkningar, det vill säga att det inte utgör bindande anvisningar för kommunernas general- och detaljplaner eller övrig planering av områdesanvändningen.

Kraven på innehåll i den gällande lagen ersätts med kvalitativa krav. Enligt de kvalitativa kraven ska vikt fästas bland annat vid verksamhetsförutsättningarna för näringslivet, en hållbar användning av naturresurserna samt värnandet om landskapet och kulturmiljön.

Landskapsplanens granskningsnivå höjs så att i den ska lösas ärenden på riks- och landskapsnivå, och den ska styra den kommunala planläggningen och övrig planering av områdesanvändningen i mer begränsad utsträckning än för närvarande. I fortsättningen ska landskapsplanen till exempel inte styra bebyggelsestrukturen i en enskild kommun, placeringen av stora detaljhandelsenheter, placeringen av industri och övrig produktionsverksamhet, såsom energiproduktion, eller användningen av naturresurser, och inte heller samordna dessa funktioner.

Landskapsförbunden ska ansvara för landskapsplanläggningen även i fortsättningen.

I utlåtandematerialet ställs en fråga om en alternativ modell på landskapsplanen. Vad innebär det?

Under beredningen av reformen har också en alternativ modell på landskapsplanen varit aktuell. Den väsentligaste skillnaden jämfört med det lagförslag som sänts på remiss är att landskapsplanens rättsverkningar inte begränsas i lagen, utan att landskapsplanen på samma sätt som i nuläget i sin helhet har rättsverkningar. Modellen ska dock inte innehålla den skyldighet att främja genomförandet av landskapsplanen som ingår i den gällande lagen.

På samma sätt som i den modell som ingår i lagförslaget ska landskapsplanen även i den alternativa modellen innehålla principer för utvecklingen av regionstrukturen, trafiksystemet och trafiknätet samt grönstrukturen. Dessutom kan landskapsplanen också innehålla annat som behövs med tanke på utvecklingen av landskapet. I den alternativa modellen avgränsas enskilda kommuners bebyggelsestruktur från det som ska ingå i landskapsplanen, vilket innebär att ärenden som gäller en enskild kommuns bebyggelsestruktur således inte kan införas i en landskapsplan.

Man ville ta upp frågan om den alternativa modell som varit uppe för diskussion inom ramen för remissrundan, så att de som lämnar utlåtande kan lägga fram sin åsikt också om den alternativa modellen.

Hur förändras generalplanen?

Generalplanen är i stort oförändrad.  Det ska också i fortsättningen vara möjligt att utarbeta såväl strategiska generalplaner som traditionella områdesreserveringsplaner. I bestämmelsen om generalplanens syfte och innehåll ska inte längre nämnas anvisande av nödvändiga områden, vilket uppmuntrar till utvecklande av generalplanläggningen i en mer strategisk riktning.

Generalplanen ska också i fortsättningen kunna användas som grund för beviljandet av bygglov i de områden där man specifikt föreskrivit detta i planen. En förutsättning är att generalplanen i tillräcklig utsträckning styr byggande och övrig områdesanvändning, och att det inte finns något behov av att utarbeta en detaljplan för området.

Kraven på innehåll i den gällande lagen ersätts med kvalitativa krav. Det ställs nya krav på tillgänglighet, trafiksystemets funktion, centrumområden, grönstrukturer, bostadsproduktion, förebyggande av segregering, cirkulär ekonomi samt naturens mångfald. I stadsregionerna ska vikt även fästas vid den regionala bebyggelsestrukturens funktion, ekonomi och hållbarhet.

Planläggningens flexibilitet ska utökas med en möjlighet att med samma beslut samtidigt upprätta en generalplan och en detaljplan och godkänna dem med samma beslut. I samband med godkännandet av generalplanen kan man i fortsättningen upphäva områdets gällande detaljplan.

Generalplanen ska även i fortsättningen vara riktgivande vid utarbetande av detaljplan eller andra åtgärder som gäller områdesanvändningen. En detaljplan kan utarbetas eller ändras så att den avviker från en generalplan som konstaterats vara föråldrad mer flexibelt än för närvarande.

Hur förändras detaljplanen?

Detaljplanen är i stort oförändrad. För organiseringen av områdesanvändningen, byggandet och utvecklingen bör man upprätta en detaljplan med syfte att styra byggandet och övrig områdesanvändning, såsom förutsätts av lokala förhållanden, stads- och landskapsbilden, det offentliga rummet, god byggnadssed, främjandet av användningen av existerande byggnadsbestånd och planens övriga styrmål.

Kraven på innehåll i den gällande lagen ersätts med kvalitativa krav. Nya krav ställs gällande mångsidiga bostadsområden och förebyggande av en skadlig segregation mellan bostadsområden, förutsättningarna för utveckling av servicen i centrumområden, fungerande och säkra trafikarrangemang samt förutsättningarna för koldioxidsnål mobilitet, särskilt när det gäller kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik liksom tillräckliga gröna miljöer på det område som planläggs eller i dess närmaste omgivning.

Flexibiliteten vid planläggning ökas genom möjligheten att med samma beslut samtidigt upprätta en generalplan och en detaljplan. Genom godkännandet av generalplanen kan man samtidigt upphäva områdets gällande detaljplan.

En kommunmedlem ges rätt att ta initiativ till upprättandet av en detaljplan. Kommunen ska behandla initiativet utan ogrundat dröjsmål och senast inom fyra månader.

Stadsregionplanen föreslås vara en ny nivå inom planläggningssystemet. Vad innebär det?

I stadsregionplanen sammanjämkas stadsregionens betydande principer och mål för utveckling av bebyggelsestrukturen, trafiksystemet och grönstrukturen. En sådan plan ska utarbetas för stadsregionerna Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg, Jyväskylä, Kuopio och Lahtis. Regionens kommuner ska utarbeta planerna tillsammans. En stadsregionplan ska även kunna utarbetas för andra stadsregioner. Stadsregionerna gör sådan planläggning redan för närvarande, men planeringsnivån införs nu för första gången även i lagstiftningen.

Bebyggelsestrukturen, det vill säga till exempel den helhet som utgörs av boende, arbetsplatser, produktionsverksamhet, tjänster, fritidsområden och trafikförbindelserna mellan dem, ska alltså granskas på en mer omfattande nivå än en enskild kommun, vilket bättre motsvarar till exempel invånarnas och näringslivets verksamhet i praktiken.

En mer övergripande planering av bebyggelsestrukturen särskilt i folkrika stadsregioner ökar möjligheterna till lösningar som bidrar till att bekämpa klimatförändringen och förbättrar också på andra sätt hållbarheten för stadsregionens utveckling. Dessa gäller bland annat placeringen av bostäder, arbetsplatser och tjänster samt trafikleder och kollektivtrafikförbindelser. Behandlingen av grönstrukturen i stadsregionplanen främjar bevarandet och utvecklandet av nätverken av grön- och rekreationsområden och kopplingarna mellan dem, vilket är främjar såväl rekreationsmöjligheterna i regionen som naturens mångfald.

En stadsregionplan har ingen förpliktande inverkan i relation till kommunplanerna. Deltagande och växelverkan i samband med upprättandet av stadsregionplaner sker i huvudsak på samma sätt som vid övriga planer.

Behovet av att öka planläggningen av funktionella stadsregioner har identifierats i olika sammanhang. Till exempel vid den övergripande utvärderingen av markanvändnings- och bygglagen år 2014 konstaterades det vara ett problem att kommungränserna försvårar planeringen av den funktionella helhet som stadsregionen utgör. Planering av stadsregioner görs redan nu, men huvudsakligen med friare redskap som inte är lagstadgade. Genom att införa stadsregionplanen i lagen förbättras samordningen av bebyggelsestrukturen, trafiksystemet och grönstrukturen genom planläggning på regionnivå. Stadsregionplanen fungerar också som en viktig grund bland annat för avtalsförhandlingar mellan staten och kommunerna.

De förfarandekrav gällande växelverkan och konsekvensbedömning som inskrivits i lagen grundar sig på det så kallad SMB-direktivet om myndigheters planer, och deras syfte är att öka transparensen och demokratin vid planläggningen av stadsregioner. I bestämmelserna finns flexibilitet, varför växelverkan och konsekvensbedömningen även i fortsättningen kan tillgodoses med beaktande av stadsregionplanens innehåll och exakthetsnivå samt de viktigaste grupperna av parter.

Hur bekämpas klimatförändringen genom planläggningen?

Till lagen fogas en helt ny bestämmelse om begränsning av och anpassning till klimatförändringen vid planläggning och byggande. Bestämmelsen motsvarar de kvalitativa kraven för planerna och utgör således grund för bedömningen av planernas laglighet.

Planläggningen ska begränsa klimatförändringen särskilt i stadsregioner. I praktiken sker detta genom att man stärker en sammanhållen bebyggelsestruktur och utnyttjar befintlig infrastruktur och befintliga strukturer på ett hållbart sätt. Byggandet ska i fortsättningen i första hand styras till befintliga tjänster och befintlig kollektivtrafik, vilket minskar trafiken och utsläppen av växthusgaser.

Lösningar som inte stöder en utsläppsminskning ur hela bebyggelsestrukturens synvinkel är i princip inte möjliga.

I praktiken gäller bestämmelsen översiktlig planläggning, det vill säga landskapsplaner och kommunernas generalplaner.

Det ska föreskrivas om grönstruktur på lagnivå. Vad innebär detta?

Ett av lagens huvudmål är stärkandet av naturens mångfald. Tryggandet av naturens mångfald ska i fortsättningen ingå i de kvalitativa kraven på alla plannivåer.

Landskapsplanen ska innehålla principer för utvecklingen av grönstrukturen. Olika delar av grönstrukturen, såsom rekreationsområden, skyddsområden, andra värdefulla områden och ekologiska förbindelser kan i planen anvisas med olika planobjekt, som kan vara behäftade med planbestämmelser. Detta är ingen nyhet eftersom nätverket av grönstrukturer på grundval av innehållskraven redan för närvarande har anvisats i landskapsplanerna. Genom ändringen vill man särskilt betona grönområdenas kontinuitet och bevarandet av ekologiska förbindelser, eftersom de är av största vikt för naturens mångfald.

Med grönstruktur avses nätverket av obebyggda områden. Den kan omfatta skydds- och rekreationsområden, vattenområden samt sådana skogs- och åkerområden som har särskilt stor betydelse med tanke på kopplingarna mellan områdena, ekologiska förbindelser, naturens mångfald, rekreation och klimatförändringen. Med ekologisk förbindelse avses kedjor av grönområden via vilka organismer kan förflytta sig från ett område till ett annat också i en byggd miljö.

Målet är att trygga naturens mångfald särskilt i tätbebyggda områden och växande stadsregioner, där det på grund av trycket på markanvändningen finns risk för att de obebyggda områdena förtvinar och splittras. Utanför stadsregionerna betonas i framställningen av grönstrukturen ekologiska förbindelser, rekreationsrutter och naturturismens behov i närheten av städer, så att de bildar ett tillräckligt nätverk av grönområden.

Hur påverkar nätverket av grönstrukturer markägarnas möjligheter att använda sin mark? Får man ersättning för begränsningarna?

Verkningarna är beroende av de planobjekt och som används i planerna och de planbestämmelser som hänger samman med dem. Planens konsekvenser bedöms alltid i samband med att den utarbetas.

Om nätverket av grönstrukturer begränsar markägarens möjligheter att använda sin mark, har markägaren rätt till ersättning av staten. I lagen ingår en helt ny bestämmelse om ersättning för begränsningar i användning av skog.

Hur förändras närings-, trafik- och miljöcentralernas (NTM-centralernas) roll?

NTM-centralernas tillsynsuppgift inom områdesanvändningen återinförs i den omfattning som den var i markanvändnings- och bygglagen till år 2017. NTM-centralen ska återigen ha rätt att besvära sig över alla landskapens och kommunernas planbeslut och vissa tillståndsbeslut, oberoende av om ärendet gäller frågor som har verkningar som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå.

Kommunernas och landskapens beslut om områdesanvändning innebär betydande utövning av offentlig makt. Statliga myndigheters omfattande besvärsrätt har ansetts vara viktig bland annat med tanke på tillgodoseendet av den grundläggande rättigheten gällande miljön. Tillsynen över dessa beslut, såsom planernas lagenlighet, kan därför inte enbart överlämnas till exempelvis organisationer.

Gränsdragningen mellan områdesanvändningsfrågor som har verkningar som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå och ”sedvanliga” områdesanvändningsfrågor har också upplevts vara svår. NTM-centralerna har också andra tillsynsuppgifter där en motsvarande uppdelning inte finns. Den föreslagna ändringen förtydligar helheten av NTM-centralernas tillsynsuppgifter också ur medborgarnas, näringslivets och andra parters synvinkel.

NTM-centralerna utnyttjade sin besvärsrätt med stor urskillning före 2017 års lagändring. Endast ett fåtal procent av alla general- eller detaljplanebeslut berördes av NTM-centralernas besvär, vartill besvären i domstol huvudsakligen befanns vara motiverade. Också av denna anledning har det inte längre ansetts vara motiverat att begränsa NTM-centralernas besvärsrätt.

Enligt förslaget ska dock uppgiften att styra planläggningen, som NTM-centralerna innehade före 2017 års lagändring, inte återbördas till NTM-centralerna. Detta betonar kommunernas oberoende ställning vid planläggning och övrig områdesanvändning och NTM-centralernas uppgift som övervakare av beslutens lagenlighet.

I lagförslaget preciseras också NTM-centralernas uppgift att främja kommunernas områdesanvändning och byggnadsväsende. Avsikten är att NTM-centralernas roll trots utvidgningen av tillsynsuppgiften i fortsättningen ska fokusera på främjande verksamhet och verksamheten som sakkunnigmyndighet för områdesanvändningen.

Ändrar lagen deltagandet och växelverkan vid planläggning?

Även den nya lagen tryggas allas möjligheter att påverka planeringen av den egna livsmiljön.

Möjligheterna att följa med helheten av planprojekt på kommunal nivå eller landskapsnivå förbättras. I fortsättningen ska kommunerna och landskapen erbjuda information om aktuella och kommande planer i realtid. Materialet ska finnas i det allmänna datanätet, och det ska också finnas en möjlighet att ge respons. Hittills har minimikravet varit en planläggningsöversikt en gång per år.

Möjligheterna till deltagande och växelverkan i fråga om enskilda planprojekt kvarstår i huvudsak som tidigare. Lagen definierar inte heller i fortsättningen exakt hur växelverkan och möjligheten att framföra åsikter i fråga om enskilda planprojekt ska ordnas, utan den som utarbetar planen har getts utrymme för eget övervägande. De elektroniska metoder som utvecklas ökar möjligheterna till växelverkan.

Växelverkan och konsekvensbedömningen är nära sammankopplade vid planläggning, eftersom parterna till stor del bildar sin åsikt om planlösningar på basis av konsekvensbedömningarna. De bestämmelser som gäller konsekvensbedömning förblir i huvudsak oförändrade. Planläggningen ska även i fortsättningen grunda sig på planering som omfattar bedömning av de betydande konsekvenserna av planen och på sådana uppgifter och utredningar som planeringen kräver. Med uppgifter avses också uppgifter som olika parter tagit fram och som fåtts av dem under planläggningsprocessen. Lagen beaktar i större utsträckning än tidigare de konsekvenser som hänför sig till klimatförändringen samt samernas kultur och traditionella näringar.

NTM-centralernas tillsynsuppgift inom områdesanvändningen återinförs i den omfattning som den var i markanvändnings- och bygglagen till år 2017. NTM-centralen ska återigen ha rätt att besvära sig över alla landskapens och kommunernas planbeslut och vissa tillståndsbeslut, oberoende av om det gäller ärenden som har verkningar som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå. I övrigt kvarstår besvärsrätten i samband med planbeslut i stort sett oförändrad. I lagen föreslås till exempel ingen begränsning av besvärsrätten i planläggningsärenden endast till berörda parter eller att den binds till anmärkningar i planförslagsskedet.

Kvarstår markägarens rätt att låta utarbeta stranddetaljplan?

Hos markägaren kvarstår rätten till utarbetande av en stranddetaljplan på nuvarande sätt. Rätten gäller i princip reglering av fritidsbebyggelse. Av särskilda skäl kan det i en sådan plan anvisas områden också för stadigvarande boende och andra användningsändamål. Dessa särskilda skäl kan gälla områdenas placering i kommunens bebyggelsestruktur och kommunens mål för utvecklingen av områdesanvändningen.

Hur påverkar lagen kommunernas markpolitik?

Insynen i kommunernas markpolitiska beslut och kommuninvånarnas möjligheter att delta förbättras. Kommunerna ska bereda principerna för sin markpolitik öppet och publicera ett program och uppföljningsinformation om dem på sin webbplats. Programmet ska också innehålla principerna för markanvändningsavgifter. På så sätt är det lättare för kommunmedlemmarna, såsom markägarna, att bilda sig en uppfattning om vilka principer kommunen iakttar i sin markpolitik. Av kommunfullmäktige beslutade och offentliggjorda riktlinjer ökar förutsägbarheten, vilket är viktigt för den allmänna godtagbarheten.

I lagen ska också ingå ett krav på att kommunen ska bedriva sin markpolitik öppet och behandla fastighetsägarna jämlikt. Kommunerna ska även i fortsättningen få besluta relativt självständigt om sina principer för markpolitiken, i lagen föreskrivs inte närmare om markpolitikens innehåll.

Målet är också att stärka kommunernas markpolitik. Kommunen kan också i fortsättningen ta ut avgifter av markägarna till ett område som ska detaljplaneras. Nu preciseras de lagstadgade grunderna för avgifterna och utvidgas avgifternas omfattning. Tröskeln för avgiftsskyldigheten sänks så att tomtägare vilkas byggrätt vid detaljplaneringen ökar med minst 250 kvadratmeter våningsyta blir avgiftsskyldiga. I den gällande lagen går gränsen vid en ökning på 500 kvadratmeter våningsyta. Dessutom höjs avgiftstaket för värdestegring. Den avgift som påförs tomtägaren kan i fortsättningen vara 70 % av tomtens värdestegring, när den enligt gällande lag är 60 %. Kommunfullmäktige kan sänka dessa gränser för avgiftströskeln och avgiftens maximibelopp. Tomtägarens avgiftsandel blir då lägre än den högsta avgift som lagen tillåter.

Markanvändningsavgifterna är viktiga för kommunerna, eftersom man med dem täcker kostnaderna för samhällsbyggande i detaljplaneområdena. Mest avgifter tas ut i tillväxtregioner, där markens värde ökar betydligt till följd av detaljplaneringen.

Förändras inlösningsförfarandet?

I förfarandet för inlösen av mark föreslås ändringar som förbättrar förutsägbarheten. Målet är att spelreglerna vid inlösen ska vara tydliga för alla parter.

Grunden för ett allmänt behov av inlösningstillstånd preciseras. Kommunen ska även i fortsättningen ha rätt att av miljöministeriet få tillstånd att lösa in ett område för utveckling av sin bebyggelsestruktur, och för inlösningen ska betalas ersättning enligt inlösningslagen. Kravet på ett allmänt behov uppfylls dock endast om det område som ska lösas in till sin placering, storlek och avgränsning motsvarar behovet av att utveckla kommunens bebyggelsestruktur och inlösen även söks i rätt tid i förhållande till detta.

Likartade bedömningsgrunder har i stor utsträckning iakttagits redan i tillämpningspraxis för 99 § i nuvarande lag. De närmare grunderna skrivs dock nu in i lagen. Detta bedöms just inte påverka beviljandet av inlösningstillstånd, men det bedöms förbättra kvaliteten på motiveringen till ansökningarna och besluten om inlösningstillstånd.

Gratis överlåtelse av gatuområden blir historia. Vid all inlösen av gatuområden ska i fortsättningen till markägaren betalas full ersättning enligt inlösningslagen. Enligt förslaget ska kommunen lösa in de första detaljplanernas gatuområden av markägarna enligt inlösningsförfarandena för allmänna områden. Vid inlösen av sådana områden ersätter detaljplanebeslutet inlösningstillståndet på samma sätt som nu.

I en del kommuner finns ännu många gatuområden som omfattas av gratis överlåtelse, som ännu inte byggts. Obebyggda gatuområden har redan föregripande kunnat tas i kommunens besittning eller ägo. Ofta har ersättning ännu inte betalts. Genom övergångsbestämmelser föreskrivs hur oavslutade situationer slutförs. Efter övergångstiden ska det betalas full ersättning också för dessa gamla gatuområden.

Slopandet av gratis överlåtelse av gator bedöms medföra en administrativ börda för en del kommuner särskilt under övergångsperioden, när inlösningsförfarandet ändras. Det nya kravet på full ersättning förbättrar ställningen för markägare som äger gatuområden. På motsvarande sätt blir kommunerna tvungna att betala mer ersättning för gamla gatuområden än nu. I genomsnitt bedöms kostnaderna för kommunerna förbli små, bland annat på grund av den ringa arealen för de gamla gatuområdena.

Fastighetsägaren har i fortsättningen rätt att få ersättning för nödvändiga intressebevakningskostnader som orsakats av behandlingen av ett inlösningsärende.

Dessutom faller vissa oanvända inlösningsgrunder i och med reformen bort ur lagen.

Läs mer om inlösen enligt den gällande markanvändnings- och bygglagen.

Hur påverkar lagen region- och stadsutvecklingen?

Förslaget stärker en sammanhållen bebyggelsestruktur i synnerhet i stadsregioner och deras randområden, det vill säga en ändamålsenlig placering av olika tjänster och funktioner (till exempel bostäder, arbetsplatser, fritidsområden och trafik) i förhållande till varandra. En tät bebyggelsestruktur bidrar till att begränsa klimatförändringen och betjänar de människor som bor i området, när behövliga tjänster är lättillgängliga.

Generalplanerna är i fortsättningen mer regionalt täckande och aktuella, vilket hjälper kommunerna att bättre förvalta områdesanvändningen som helhet. En eventuell gemensam behandling av generalplanen och detaljplanen underlättar de administrativa processerna och minskar kommunernas arbete. Stadsregionplanen uppmuntrar de stora stadsregionernas kommuner att planera sin områdesanvändning tillsammans, vilket gagnar såväl kommunerna som deras invånare.

Hur förebygger lagen ökande ojämlikhet mellan områden?

I stadsregionplanen granskas de största stadsregionerna som helhet. Detta betonar samarbetet mellan kommunerna och minskar deloptimeringen i anslutning till områdesanvändningen. Stadsregionplanen fungerar också som en slags utgångspunkt för de avtalsförfaranden som grundar sig på partnerskap mellan staten och kommunerna.

Genom lagen tryggas vårt enda urfolk samernas rätt att upprätthålla och utveckla sin kultur.

Hur stöder lagen uppkomsten av en god byggd miljö?

Målen för och de inbördes förhållandena mellan områdesanvändningens styrmedel preciseras. När de olika nivåerna av styrningen av områdesanvändningen används för ett syfte som är naturligt för varje nivå, blir planeringen av den byggda miljön högklassigare.

Digitaliseringens möjligheter utnyttjas inom såväl områdesanvändningen som byggandet, vilket förbättrar kommuninvånarnas, beslutsfattarnas och övriga aktörers möjligheter att få aktuell information, påverka i rätt tid samt skapa sig en bild av den byggda miljön som helhet. Beslutsfattandet ska grunda sig på bättre information.

De livscykelkrav som ställs på byggande ska stödja ett långsiktigt och hållbart byggande samt främja uppkomsten av nya kulturmiljöer.

Ändras det inbördes förhållandet mellan planeringen av trafiken och markanvändningen?

Det sker inga väsentliga förändringar. Planeringen av landsvägar och banor ska fortfarande grunda sig på en plan där man undersökt landsvägens eller banans förhållande till övrig områdesanvändning och dess konsekvenser. För landsvägar och järnvägar ska även i fortsättningen finnas en reservation i landskaps-, general- eller detaljplanen, för att de planer som gäller dem ska kunna godkännas. Också i fortsättningen ska planen kunna utarbetas samtidigt med planeringen av landsvägen eller banan, så att processerna stöder varandra.

Förändringen av landskapsplanen till ett mer strategiskt redskap inverkar i någon mån, men ändringen gäller mer trafiksystemnivån än planeringen av enskilda leder. Eftersom bebyggelsestrukturen i fortsättningen inte ska behandlas i landskapsplanerna, betonas samordningen av trafiksystemet och övrig markanvändning på övriga planeringsnivåer till den del som det inte är fråga om frågor på regionstrukturnivå eller frågor som gäller trafiknätet och trafiksystemet av betydelse på minst landskapsnivå.

Frågor som gäller trafiksystemet och trafiknät kan i fortsättningen avgöras genom kommunal planläggning och i samarbete mellan kommuner. Frågorna kräver alltså inte nödvändigtvis avgörande på landskapsplanenivå bara för att de gäller flera kommuner än en.

Förändras behandlingen av trafiken vid planeringen av områdesanvändningen?

Trafiksystemets funktion och hållbarhet införs tydligare och mer konsekvent som en del av olika plannivåers innehållsbestämmelser och de kvalitativa kraven på planerna. Arbetsfördelningen mellan olika plannivåer förtydligas också i fråga om trafiken så att planeringen preciseras när man går från översiktliga planer till mer detaljerade planer.  I de kvalitativa kraven på general- och detaljplaner betonas förutsättningarna för hållbara trafikformer, det vill säga gång, cykling och kollektivtrafik.

Det föreslås att stadsregionplanen ska bli en ny del av systemet för planering av områdesanvändningen, och dess uppgift ska vara att samordna utvecklingen av stadsregionens bebyggelsestruktur och trafiksystem bland annat ur hållbarhetssynvinkel.

Eftersom bebyggelsestrukturen i fortsättningen inte ska behandlas i landskapsplanerna, betonas samordningen av trafiksystemet och övrig områdesanvändning på övriga planeringsnivåer till den del som det inte är fråga om frågor på regionstrukturnivå eller frågor som gäller trafiknätet och trafiksystemet av betydelse på minst landskapsnivå.

Frågor som gäller trafiksystemet och trafiknät kan i fortsättningen avgöras genom kommunal planläggning och i samarbete mellan kommuner. Frågorna kräver alltså inte nödvändigtvis avgörande på landskapsplanenivå bara för att de gäller flera kommuner än en.

Ålägger lagen att planlägga för ett visst antal parkeringsplatser?

Nej, det gör den inte. Besluten om de parkeringsnormer som ska tillämpas i planerna ska även i fortsättningen fattas av kommunerna, i lagen ska inte föreskrivas om antalet parkeringsplatser.

Ordnandet av parkering avgörs i detaljplanläggningen. För uppfyllande av de kvalitativa kraven ska i planerna också behandlas parkering när det är behövligt med tanke på den markanvändning som avgörs i planen. Detaljerna gällande planeringslösningarna och dimensioneringen vad gäller parkeringen avgörs av planläggaren. Särskilt i stadsområden är det skäl att i planerna behandla cykelparkering med samma allvar som bilparkering.

Hur ändrar lagen styrningen av stora detaljhandelsenheter?

Det föreslås att bestämmelserna om stora detaljhandelsenheter ska förenklas. Regleringen av stora detaljhandelsenheter vid landskapsplaneringen slopas. De särskilda kraven gällande stora detaljhandelsenheter ska gälla general- och detaljplaner. I de kvalitativa kraven på general- och detaljplaner ska som ett nytt krav ingå det särskilda beaktandet av förutsättningarna för utveckling av servicen i centrumområden.

Kommer byggandet av vindkraftverk att förändras?

Landskapsplanen ska i fortsättningen inte styra byggandet av vindkraftverk, utan lösningarna uppnås i den kommunala planläggningen. Områdena för vindkraftverk i landskapsplanen har inga rättsverkningar, det vill säga att de inte fungerar som anvisning för den kommunala planläggningen eller övrig planering av områdesanvändningen. Genom lanskapsplanen sammanjämkas inte heller områdena för vindkraftverk med andra former av områdesanvändning i landskapet.

Enligt förslaget kvarstår bestämmelserna om byggande av vindkraftverk likartade som för närvarande vad gäller generalplanen för vindkraft. I paragraferna ska fortfarande föreskrivas om användningen av generalplanen direkt som grund för bygglov i de områden där man specifikt föreskrivit om detta i planen.

Påverkar lagen gruvdriften?

Markanvändnings- och bygglag styr inte direkt gruvdriften, och lagreformen har därför inga direkta verkningar för den. Gruvlagen, som styr gruvdriften, hör till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde, och lagen revideras för närvarande.

Lagarna har dock en koppling till varandra på så sätt att gruvdriften enligt gällande gruvlag ska grunda sig på en plan med rättsverkningar eller, på de villkor som anges i lagen, på en utredning som ersätter planen. Vid reformen av gruvlagen slopas den ersättande utredningen, vilket innebär att förutsättningen för gruvtillstånd i fortsättningen alltid ska vara en plan. De allmänna bestämmelserna om planerna ingår i markanvändnings- och bygglagen och den plan- och bygglag som föreslås ersätta den.

Hur beaktar lagen världsarvet och kulturmiljöerna?

I lagen ingår nya bestämmelser om världsarvsobjekt och världsarvsområden som ålägger att trygga bevarandet av värdena för dessa objekt och områden vid planläggning och byggande.

I de kvalitativa kraven på planerna ingår ett åläggande att trygga bevarandet av nationellt viktiga kulturmiljöers värden.

Det ska utses en huvudansvarig genomförare av byggprojekt. Vad innebär detta?

Byggprojekt har många arbetsskeden och flera olika genomförare. Den övergripande bilden av projektet och ansvarsfördelningen inom det kan därför bli otydlig. Målet är att i lagen införa en tydlig ansvarsfördelning, så att man undviker döda vinklar. Detta förebygger uppkomsten av konstruktionsfel och förbättrar kvaliteten på byggandet.

Enligt förslaget ska det utses en huvudansvarig genomförare av ett byggprojekt som förutsätter tillstånd. Den huvudansvariga genomföraren ska inför den som påbörjar ett projekt ansvara för att projektet genomförs planenligt, i enlighet med bestämmelserna om genomförande av byggnadsobjektet, bygglovet, god byggnadssed och avtalet.

Den huvudansvariga genomföraren ansvarar för hela byggprocessen. Den huvudansvariga genomföraren ansvarar också för underentreprenörernas prestation på samma sätt som för sin egen, och samordnar projektet som helhet.

Den huvudansvariga genomföraren kan bytas ut under de olika skedena av byggprojektet. Den som påbörjar ett byggprojekt kan även själv vara huvudansvarig genomförare. Formen av ackord begränsas inte, utan även till exempel en allians kan vara huvudansvarig genomförare. Eventuella sidoentreprenörer är även i fortsättningen direkt ansvariga inför sin egen avtalspartner, det vill säga den som påbörjar byggprojektet.

I lagen ingår inga bestämmelser om ersättningsbelopp eller säkerheter och den medför inga ändringar till exempel i lagen om bostadsköp eller konsumentskyddslagen.

En huvudansvarig genomförare för ett byggprojekt underlättar även verksamheten för kommunens byggnadstillsyn.

Hur förändras ansvaret för den som påbörjar ett byggprojekt?

Tidigare har den som påbörjar ett byggprojekt ansvarat för projektet. Enligt förslaget ska för ett byggprojekt i fortsättningen utses en huvudansvarig genomförare, som ansvarar för hela byggprocessen och också ansvarar för underentreprenörernas arbete på samma sätt som för sitt eget. Ansvaret hos den som påbörjar ett byggprojekt minskar alltså i samma utsträckning som ansvar i fortsättningen ska bäras av den huvudansvariga genomföraren.

Den som påbörjar ett byggprojekt kan även i fortsättningen vara huvudansvarig genomförare.

Den som påbörjar ett projekt ska även i fortsättningen se till att projekteringen och uppförandet av byggnaden sker i enlighet med bestämmelserna och föreskrifterna samt det beviljade tillståndet samt att projektet har dugliga projekterare och genomförare.

Det nya är att den som påbörjar ett projekt också ansvarar för att tidtabellen för projektering och genomförande av projektet är tillräcklig och genomförbar.

Hur påverkar lagen genomförandet av byggprojekt med alliansmodellen?

Alliansmodellen är en bra och fungerande modell i många byggprojekt, och det är även i fortsättningen möjlig att genomföra byggprojekt som en allians. Enligt lagförslaget ska det i fortsättningen utses en huvudansvarig genomförare av byggprojekt. I alliansmodellen är det alliansen som är huvudansvarig genomförare.

För byggprojektets parter föreskrivs en skyldighet att samverka. Vad innebär detta?

Enligt den nya skyldigheten att samverka ska alla parter i byggprojektet samarbeta för att garantera kvaliteten, det vill säga till exempel meddela om eventuella problem till varandra. Målet är att förbättra kvaliteten på byggandet, när informationsgången på byggplatsen fungerar och man kan åtgärda eventuella problem snabbt och effektivt.

För byggprojekt föreslås en ansvarstid på fem år. Vad innebär detta?

Det föreslås att det ska föreskrivas om en ansvarstid på fem år för byggprojekt. Med detta vill man förbättra kvaliteten på byggandet. Ansvarstiden på fem år ska gälla huvudansvariga genomförare, sidoentreprenörer, huvudprojekterare, byggprojekterare, specialprojekterare och övervakare.

Den gällande lagen föreskriver ingenting om ansvarstider för byggprojekt, men inom branschen tillämpas för närvarande allmänt den ansvarstid på två år som härrör från allmänna avtalsvillkor.

För byggnader ska fastställas en målsatt teknisk livslängd. Vad innebär detta?

Den målsatta tekniska livslängden är ett nytt kvalitetskriterium för planeringen av byggnader. Det uttrycker minimitiden för användningen av en byggnad. Målet är att uppföra byggnader som fungerar väl och håller.

Livslängden ska vara beroende av byggnadstyp och bland annat bero på användningen och underhållet av byggnaden. Livslängden för byggnadsdelar kunde vara kortare, om delarna kan bytas ut på ett rationellt sätt.

Kommunen kan ordna byggnadstillsynen på krävande nivå. Vad innebär detta?

Kommunen ska kunna välja om den ordnar byggnadstillsynen på sedvanlig eller krävande nivå. Byggnadstillsynen på krävande nivå ska också kunna ansvara för projekt på sedvanlig nivå.

Byggnadstillsynen ska ske på krävande nivå när dess byggnadsinspektör eller någon annan tjänsteinnehavare har behörighet som krävs för krävande projekteringsuppgifter inom byggnadsprojektering, konstruktionsprojektering och husteknik. Den krävande nivån kan i kommunen utsträckas till något eller alla av dessa tre uppgiftsområden.

Byggnadstillsynen på sedvanlig nivå kunde köpa kunnande om krävande projekt av en annan kommuns byggnadstillsyn på krävande nivå – och å andra sidan sälja sitt eget kunnande i projekt på sedvanlig nivå.

Målet är att intensifiera samarbetet mellan kommuner så att byggnadstillsynens specialkunnande smidigt kan utnyttjas av flera kommuner. Detta gagnar såväl kommunerna som de som påbörjar byggprojekt.

Hur förändras bygglovet?

Bygglovets namn på finska ändras från rakennuslupa till rakentamislupa och i det ingår det tidigare bygglovet och åtgärdstillståndet.

Precis som nu ska i lovet granskas den planerade byggnadens lämplighet med tanke på stadsbilden samt att byggnaden uppfyller de väsentliga tekniska krav som uppställts för den.

Det nya är att den som påbörjar ett byggprojekt särskilt kan ansöka om placeringstillstånd. Tillståndssökanden kan alltså först utreda om byggnaden kan placeras på en viss plats eller inte, och utarbeta närmare planeringsmodeller för byggnaden först när placeringstillståndet avgjorts. Detta spar den sökandes tid och pengar.

Behovet av bygglov ska minskas så, att bygglov i fortsättningen ska krävas för

  1. ett bostadshus,
  2. en byggnad på minst 30 kvadratmeter eller 120 kubikmeter,
  3. ett skyddstak på minst 50 kvadratmeter,
  4. en konstruktion för allmänheten som kan användas av minst fem fysiska personer samtidigt,
  5. en minst 30 meter hög mast eller skorstenspipa,
  6. en lysande reklamanordning på minst två kvadratmeter,
  7. en energibrunn,
  8. ett område som byggs för särskild verksamhet och som har konsekvenser för användningen av omgivande områden.

I fortsättningen ska till exempel ett lager eller en bastubyggnad på under 30 kvadratmeter kunna byggas utan bygglov, förutsatt att de inte påverkar till exempel stadsmiljön eller kulturmiljön. Alla byggnader förbrukar även i fortsättningen den byggrätt och byggnadsyta som fastställts för tomten, och i allt byggande ska iakttas gällande föreskrifter och bestämmelser.

Efter lagens ikraftträdande har kommunerna två år på sig att förnya sin byggnadsordning.

Kommunens byggnadstillsynsmyndighet ska också i fortsättningen bevilja lovet, och till exempel besvärsmöjligheterna kvarstår i sin nuvarande form. Det nya är att lovet i fortsättningen söks elektroniskt med en informationsmodell.

Ändras behörigheterna i samband med byggande?

Den nuvarande behörighetsklassificeringen i fyra steg får fem steg och är i fortsättningen följande:
1. Exceptionellt krävande
2. Mycket krävande
3. Krävande
4. Sedvanlig
5. Ringa

Enligt förslaget ska på de tre högsta nivåerna i fortsättningen krävas ett intyg beviljat av ett organ som befullmäktigats av miljöministeriet som uppvisas för tillståndsmyndigheten för att påvisa projekterarens och den ansvariga arbetsledarens tillräckliga behörighet. På övriga nivåer ska behörigheten även i fortsättningen granskas av kommunens byggnadstillsynsmyndighet. Av motiverade skäl kan tillståndsmyndigheten också bedöma, om projekterarens eller arbetsledarens tidsmässiga resurser räcker till för att utföra uppgiften.

Hur befrämjar lagen en god inomhusluft i byggnader?

Ett av lagens huvudmål är att förbättra kvaliteten på byggandet över lag. Det har redogjorts för metoderna för detta i de tidigare svaren. En bättre kvalitet på byggandet och förebyggandet av problem inverkar gynnsamt även på inomhusluften i byggnader.

Dessutom föreslås för andra byggnader som är avsedda för stora besöksmängder än bostadsbyggnader inspektioner som genomförs med högst tio års mellanrum. Regelbundna inspektioner främjar vid sidan av säkerheten också kontinuerligt underhåll och kontinuerlig skötsel av byggnaderna, och således också bättre inomhusluft.

Bestämmelser om de väsentliga tekniska krav som påverkar inomhusklimatet ska också i fortsättningen utfärdas genom förordning av miljöministeriet.

Gynnar lagen vissa byggmaterial eller byggprodukter?

Nej, det gör den inte. Lagförslaget är material- och teknikneutralt. Till exempel grundar sig den metod för beräkning av byggnaders klimatavtryck som används vid beräkningen av byggnaders klimatpåverkan på gemensamma europeiska standarder.

Kommer byggbestämmelserna att ändras?

Det föreslås att bestämmelserna om bostadsplanering ska ändras så att det ska finnas fönster för tillgången till dagsljus i bostadsutrymmen, inkvarteringslokaler och arbetsutrymmen. Avvikande från detta kan belysningen av ett arbetsutrymme dock också ordnas med indirekt dagsljus via ett annat utrymme.

För närvarande tillåter lagen att belysningen i ett av bostadsrummen i en bostadslägenhet ordnats med indirekt dagsljus via ett annat utrymme. I fortsättningen ska dagsljus nå till exempel sovrum direkt från ett fönster, inte indirekt till exempel via vardagsrummet.

Indirekt ändras bestämmelserna också bland annat genom bedömningen av byggnadens koldioxidsnålhet, vilket genom lagförslaget införs i bestämmelserna som en helt ny sak.

Byggbestämmelserna sågs över år 2018, och det finns nu inget större behov av att ändra dem.

Tillkommer det nya energieffektivitetsbestämmelser för byggnader?

I lagförslaget ingår inga ändringar av de gällande energieffektivitetsbestämmelserna för byggnader. Den nuvarande nivån på de finländska bestämmelserna iakttar EU-regleringen, och också i fortsättningen förväntas reglering på EU-nivå som påverkar byggnaders energieffektivitet. Inom regleringen övergår man i riktning mot en övergripande granskning av byggandets livscykel, där man också beaktar till exempel byggnadsmaterials inverkan på byggnaders koldioxidfotavtryck.

Hur främjar lagen koldioxidsnålt byggande?

Lagen synliggör byggnaders klimatpåverkan under hela livscykeln och styr till att minska utsläppen under hela livscykeln. Till lagen fogas ett väsentligt tekniskt krav på byggnaders koldioxidsnålhet.

För nya byggnader och byggnader som genomgår en större renovering ska i samband med ansökan om bygglov utarbetas en klimatdeklaration. I den beskrivs med hjälp av metoden för beräkning av byggnaders klimatavtryck byggnaders negativa och positiva konsekvenser för klimatet, det vill säga koldioxidfotavtrycket och koldioxidhandavtrycket. Metoden är material- och teknikneutral, och den iakttar gemensamma europeiska EN- och EN ISO-standarder. De uppgifter som behövs vid beräkningen kan fås ur utsläppsdatabasen för byggandet eller klimatdeklarationerna.

Målet är att klimatutsläppen för vissa nya byggnader ska styras genom lagstiftning senast 2025 genom att till byggbestämmelserna fogas gränsvärden för koldioxidfotavtrycket. Utöver styrning genom gränsvärden vill man öka kunskaperna om byggnaders och byggandets klimatpåverkan. Välgrundade uppgifter om olika lösningars inverkan på byggnaders koldioxidfotavtryck och koldioxidhandavtryck hjälper projekterare, byggherrar, invånare och beslutsfattare att fatta klimatsmarta beslut.

I de övriga nordiska länderna pågår motsvarande utveckling. Klimatdeklaration av byggnader införs i Sverige och Norge år 2022 och i Danmark år 2023. Beräkningen av byggnaders klimatfotavtryck är också en del av EU:s gemensamma ram för bedömning av hållbar finansiering.

Miljöministeriets förordning om klimatdeklaration av byggnader var på remiss i juni–augusti 2021. Förordningarna om en metod för beräkning av byggnaders klimatavtryck och koldioxidfotavtryckets gränsvärden utfärdas senare.

Hur främjar lagen cirkulär ekonomi?

Cirkulär ekonomi erbjuder många möjligheter att minska utsläppen och spara på naturresurser inom byggande. I lagförslaget görs den cirkulära ekonomins principer till en naturlig del av byggprocessen. Lagens nya krav om koldioxidsnålt byggande, byggnaders livscykelegenskaper samt utredningar om bygg- och rivningsmaterial stöder en cirkulär ekonomi på många sätt.

Styrningen mot koldioxidsnålt byggande förutsätter att byggnaders negativa och positiva klimatavtryck i fortsättningen beaktas under hela livscykeln och särskilt i materialvalen. Klimatavtrycket för en ny byggnad eller en byggnad som genomgår en större renovering rapporteras i den klimatdeklaration som ska fogas till tillståndsansökan. Vid bedömningen används den metod för beräkning av klimatavtrycket som ska föreskrivas genom en förordning. Detta uppmuntrar till att återanvända och återvinna rivningsmaterial, eftersom det är ett sätt att minska byggnadens klimatavtryck.

Byggnaders livscykelegenskaper innefattar att nya byggnader ska uppfylla krav på livslängd, samt att de kan anpassas, repareras och rivas.  För byggnader uppställs målsatta tekniska livslängder. Dessa krav specificeras genom förordning av miljöministeriet.

Den nya lagen uppmuntrar till att återanvända byggmaterial så länge som möjligt. När man ansöker om bygglov för nya byggnader eller rivningstillstånd för byggnader som ska rivas ska det redogöras för allt material som använts och frigörs. Elektroniskt tillgängliga aktuella uppgifter underlättar underhållet och servicen under byggnadens användning samt slutligen återanvändningen av material när byggnaden eller en del av den rivs. Nationellt tillgängliga uppgifter bidrar till att bedöma mängden material som är tillgängligt och minskar behovet av att tillverka helt nya material. Detta utvecklar också marknaden för bygg- och rivningsmaterial och statistikföringen.

Byggandet förbrukar för närvarande ungefär hälften av jordens råvaror. Återanvändningen av byggmaterial spar på orörda naturresurser, vilket minskar klimatutsläppen och förebygger förlust av biologisk mångfald.

Medför digitaliseringsparagraferna nya skyldigheter?

Nya skyldigheter tillkommer i viss utsträckning, men samtidigt effektiviseras informationshanteringen, när separata begäranden om information, dataöverföringar och datakonverteringar kan slopas.

Målet är att informationshanteringen ska bli så enkel och smidig som möjligt i och med att de nuvarande förfarandena för produktion, förvaring och användning av information förenhetligas. Målet på längre sikt är att de statliga aktörerna ska begära en uppgift av kommunerna endast en gång.

Den reform som nu genomförs skapar en lagstiftningsram för digitalisering av den byggda miljön. Närmare speciallagstiftning utfärdas senare bland annat om det riksomfattande datasystemet för den byggda miljön, genom vilket högklassiga och interoperabla uppgifter om byggande och planläggning i framtiden kan användas av olika aktörer. I detta sammanhang kommer man att föreskriva om skyldigheter till exempel gällande datainnehåll, utlämnande av uppgifter och bevarande av uppgifter.

Vilken nytta medför digitaliseringen av den byggda miljön?

Digitaliseringen gagnar såväl enskilda aktörer, såsom byggherrar, ägare och företag, som hela samhället. Till exempel:

  • Samhällsplaneringens och byggandets koldioxidfotavtryck kan bedömas och följas upp noggrannare. Med hjälp av informationen om byggnaders egenskaper kan man räkna ut koldioxidfotavtrycket och koldioxidhandavtrycket under byggnadens hela livscykel.
  • Marknaden för återvinning och återvändning av byggprodukter och byggavfall utvecklas. Man vet redan på förhand hur mycket produkter och material som kan återanvändas av en byggnad som rivs.
  • Det uppstår en bättre helhetsbild av planeringen och byggandet när det är en enda tjänst som ger information om vad som har planerats och genomförts eller vad som är tillåtet.
  • Myndighetsprocesserna effektiviseras – automatisk och standardiserad dataöverföring minskar behovet av att granska, överföra och omvandla information manuellt. Till exempel granskningen av om ett bygglov överensstämmer med planen blir smidigare.
  • Möjligheterna att delta förbättras. Invånarna kan få ett elektroniskt meddelande när något händer i den egna omgivningen.
  • Aktuell information bidrar till effektivare användning och underhåll av byggnader. En samlad renoveringshistoria ger ägaren, köparen eller kreditgivaren en bättre uppfattning om objektets karaktär och värde.
  • Företagen kan skapa allt bättre tjänster som bygger på aktuell information. Information som rör den byggda miljön utgör en drivkraft för branschens plattformsekonomi.

Hur påverkar digitaliseringsbestämmelserna priset på byggande?

Priset på byggande påverkas även i fortsättningen mest av de beslut som fattas i samband med projekteringen och uppförandet av byggnader. Projektering i form av en informationsmodell gör projekteringen mer proaktiv, varvid det i början av projekteringsprocessen behövs mer exakta och detaljerade planer i ett tidigare skede. Nyttan av detta fås i samband med den fortsatta planeringen och genomförandet av projekten.

En betydande del av planerna och byggnaderna planeras redan nu med elektroniska informationsmodeller. Genom lagen förenhetligas utarbetandet av och innehållet i informationsmodellerna ytterligare, vilket gör byggandet smidigare.

Takaisin ylös painike